Viken himla tur...

...att man är den man är, och inte råkade vara född i nån annans skinn. Trivs ganska så bra med mitt lätt solbrända -året -runt-skinn. Det verkar vara så himla jobbigt. Massor man måste ta hänsyn till, och fråga innan.

Va synd det skulle vara för min stackars syster, som råkar komma ut ur vår mammas mage, ett par år efter mig. Skulle hon inte få bestämma själv när det skulle ske. Hon hade ju hittat den rätte kandidaten för uppdraget, och allt.

Vilken tur att hon fick välja vem hon ville, så nån annan inte la sig i den saken oxå. Det kan ju vara nog med nog med problem med att hitta nån att göra det med. Som oxå vill, man måste liksom vara två på det hela, det blir lätt så fel annars. Lite jobbigt att ångra sig, ett litet tag efteråt. Man har liksom ingen ångervecka precis. Jo kanske att en viss Britney hade det. Men alla sitter ju inte i hennes kläder.

Inte behöva slå det där numret till stadsministern och fråga om lov. Undra hur man ringer till honom? Stadsminister!? Varför?! Undra om han har lång betänketid?

För tänk om jag vore singel och inte hade tänkt mig något annat på många år. Då skulle hon snällt få vänta. Vilken makt jag hade haft. Lätt att missbruka...

Fast med facit i hand och en tom plånbok, hade det ju varit väldans bra om regeringen kunde stöta till en del. Eller i alla fall om farbror Kungen hade hjälpt till lite, bara lite...



Skulle INTE vilja vara i hennes kläder....fast dräkten var ju väldans söt.