För 6½ år sedan...

...ville jag checka ut! Ville hem till mamma! Ville inte vara med längre!

Regnet öste ner och det var natten, när smärtan började ta i, smärtan, eller rättare sagt det man trodde var smärta, men fick lite styggt reda på ca 20 timmar efter att dom endast var ett litet hån, mot vad smärta egentligen var.

Medan det där enorma stödet, som man hade med sig låg o sov eller åt kebabrulle, om vart annat, i en sackosäck, låg man där och kämpade för kung och fosterland. Och för alla hans kusiner som bor utomlands oxå för den delen...

Men som alla, så får man ju högsta vinsten i sina svettiga armar ett bra tag efteråt. Då är allt som bortblåst, och man känner bara- lycka!

Ett liv, som bara är ens egna. ja, han i sackosäcken får väl va med o dela då, då. Men då får han vakna först.

Så går det en liten tid (6½år) så står man där på skolgården, med ett förväntansfullt barn, bakom en stor ryggsäck. Mamman är förmodligen mer nervös än tösabiten, som har packat sen igår. Vadå? Vi skall bara vara där i 1 timme. Men hon är redo, lika redo som hennes tänder är vita. Ja, dom hon nu har kvar...

Vart tog tiden vägen?

Rätt som det är så är det hon som ligger där, på det speciella stället, skriker och vill hem till mamma. Då är jag där ögonen böj!!

Njut av stunden, om ett ögonblick är den borta!
Fast då kommer det ju en ny...