Så blir man ...

...då påmind om att man lever det där livet igen. Att man inte alltid kan styra och ställa över det själv hur som helst. Nej då! Äger inte jag min själv? Vem bestämmer vad en stackars människa gå igenom dom där åren på denna jord?

Är det han som levde för jättelängesedan med sandaler, långt hår och vitt nattlinne? Nej! Jag menar inte Tomas Dileva, han lever och har alltid väldigt färgglada klänningar. Undra vem som syr dom nu, när han bytt ut sin nålkunniga fru? När skall han byta stil förresten, eller kör han med ett vinnanade koncept? Kan väl ändå inte uppfattas konstigare än vad är...

Fast jag tror inte att det är han med sandalerna, som hade en pappa som är mest känd av alla väsen. Dom skulle väl stå på den ljusa sidan? Eller har dom bytt i halvlek?

Ja, livet har likom gått sin vanliga bana nu ett par dagar, men så plötsligt har dom bestämt sig. Nu skall vi rycka upp dom igen! Känslorna, ångsten, oron...usch...

Kan inte livet bara vara ett fluffigt rosa moln, där man kan sitta sig ner på en mjuk kulle och lukta på blommorna medan man dricker en kopp kaffe med nåt gott till, barnen skuttar från moln till moln, mannen står vid ens sida och klia en på ryggen när det känns för mjukt av det fluffiga molnet...ojojdå...där flög jag visst iväg rätt rejält!

Men det goda med det onda, är att vi håller på att läsa slutet på denna eländiga bok. Läs den inte! Det va den absolut sämsta jag någonsin läst. Nu skall den bara bli färdig, slängas på bål och eldas upp! Undra om jag inte skall spotta på askan oxå, för att riktigt gotta mig.

Upp till kamp!