...livets svarta hål, det känns.
Det känns i hela kroppen.
Det går från bara den lilla lugna stunden,
till den jävligaste av dom alla.
Man får liksom ingen förvarning när livet bestämt att man skall plockas ner.
Det bara sker, och det är din uppgift att bara ta emot skiten.
Ingen frågar innan, om det passar just nu, senare eller kanske inte alls.
Som vanlig liten människa skall man helt plötsligt bara ta hand om den tyngsta stenen av dom alla.
Inte nog med det, hela familjen, släkt o vänner skall med på eländets resa till helvetet.
Blev dom tillfrågade?
Varför?
Att vara i livets svarta hål, är verkligen precis så- svart. Ingenting annat, bara svart...
Det går inte att lämna över till nån annan, om bara för en stund, bara för att få andas.
Ne..har du stenen, får du allt ha den kvar. Och vem skulle man lämna över till?
Oro, rädsla, ilska, hopplöshet, ledsamhet, förtvivlan, matthet och väntan, allt kommer flygande över en, som ett åskmoln, som vägrar dra vidare.
Så sitter man där i livets svarta hål, med en jävligt tung sten, oväder över huvudet och en tomhet som håller på att flytta in.
Man känner - ingenting...
Kramar från alla håll når fram till den som behöver. Och dom hjälper, både dom som är kroppsliga och dom som är klädda i en vacker blombukett eller i varma ord.
RRRRRrrrrrrrrrrrr! Signalen du väntat på så länge...som säger att det räcker nu. Stenen kan slås mitt i tu till grus, solen skymtar fram bakom dom mörka molnen och saker o ting börjar få en mening igen.
Hur känns det?
Man blir bara jävligt trött...med ett leende på läpparna.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag förstår. Eller det kan jag ju inte säga. Men jag tror att jag förstår, lite i alla fall.
SvaraRaderaÄven om det VÄNDER när man är i det allra mörkaste djup så är det oerhört svårt att våga tro på det, hoppas på det, när man varit längst ner i botten.
Vågar man hoppas?... Det tar nog en liten stund innan man kan, vågar var glad, lycklig och tacksam. Att orka kämpa sig upp sakta. Man är ju så rädd att trilla dit igen.
Jag antar att man blir väldigt trött. Helt slut, färdig. Kanske först nu kan sömnens behov och underbara läkning få tjäna dig. Alla känslor som man försökt hålla tillbaka, alla tankar. Man kanske först nu kan inse att botten var så nära. Att man faktiskt var där, nere i djupet.
När du vilat och andats ett tag så kommer gädjen, mer och mer. Även om det är en bra bit att vandra upp igen innan allt är över och kan skrivas till historien.
Jag och jag vet många med mig som jag känner och inte känner glädjs så med beskedet och vi finns här på din vandring upp igen.
-- Ursäkta om jag skrev för mycket men som du vet så går alla nära runt omkring och bär på en massa känslor de också --
Allra goaste kramar på denna jord vännen
Ja, det känns skönt att pusta ut och jag kan tänka mig att du känner dig trött fast med ett leende på läpparna!
SvaraRaderaUnderbart!
Kram på dig!
Svart är för djävligt. Finns faktiskt inget värre. Det tar en stund innan det blir grått och sedan färg för man är ju så...svart. Hoppas du snart ser i färg. Kram på dig! Mockis
SvaraRaderaSåg lyckan och lättnaden i era ögon i fredags.... jag ler med er!!! Underbart.... Jeanette
SvaraRaderaVarma kramar till er alla!
SvaraRaderaLer med DEJ!!! Kram Anna W
SvaraRadera