Mamman skäller...

...på det lilla barnet, som skulle kommit hem för 40 minuter sedan, 40 minuter sen! Det grillade saftiga, möra kötter har blivit likt en skosula, torr o lite av den solbrända hållet. Potatisen går inte längre att flytta från ugnsplåten, utan måste bändas loss med hjälp av tungre verktyg, såsen smakar inte längre mustig rödvinsås utan har förvandlats till en kraftig gele. "- Hallå, du skulle stanna i 10 minuter, inte 40!!!" "- Men mamma, jag har väl ingen inbyggd klocka innanför skinnet, fattar du väl. Hur skall jag veta?" "- ÅHHHHHH...!"

En skräckblandad förtjusning!

Men jag kan inte hjälpa det, jag dras dit. Längtar dit, vill dit, måste dit, kommer på anledningar för att komma dit.

Idag fick jag med mig hela familjen, oxå en skräcklandad förtjusning kan jag erkänna. Men det gick bra, mannen som frivilligt följde med, fick bara hyperventilera en eller två gånger, och då hade vi inte ens gått igenom dom två första avdelningarna. Jag köpte en Cola till honom, och förklara läget. Bara att gilla det, och överleva. Jag fick även lova honom att han kommer INTE att dö, svimma eller krivera just idag, på plats. Han kommer klara detta!

Fattar inte vad han skulle med för, bilschampoo säljer dom faktiskt på en hel del andra ställen.

Barnen va hur glada som helst,

"- Snälla mamma, får jag en sån här?"

"- Visst!"

Dom plockade både som dom behövde, och sånt dom absolut aldrig kommer använda.

Billigt, billigt, billigt blir väldigt dyrt i slutändan, fattar inte hur det går till? Varje gång oxå...

Men vi har löst ett välfärdsproblem idag oxå. Vi kan inte riktigt komma överens om vilken färg vi skall ha på våra nya tapeter i vardagsrummet. Och den vi kompromissat fram är alldelles FÖR dyr. Nu har jag löst det. Det blir GULT!!! Men lite stänk av blått, lite plastig så där....

Nej, jag vill inte!

Fick jag till svar när barnet frågade vad den skulle få uppleva för kulinarisk resa i gommen, under middagen.

Falukorv, alla barns favorit, jag förstår ingenting!

Skall det vara starka ostar, sushi och curry?

Vad är det för fel på falukorv som vi förtärt i hemmet sedan barnen kom till? Eller tidigare oxå för den delen. Hallå! Det är ju för bövelens Sveriges nationalrätt. Folk serverar den röda korven både i gryta, till fest o i panna.

"- Men mamma! Jag vill inte att det skall göra ont."

"- Ont?!"

"- Kan vi inte ha en annan korv?"

"- Nej tyvärr, nu blir det den här maten. Jag står inte o gör annan mat till dig, här får man äta det som bjuds!"

"- Vill du att det skall hända nåt med dmig?!"

"- Vad pratar du om?! Hända nåt med dig, klart att jag inte ill."

"- Men den är ju farlig, ju!"

FAL-I-(G)-KORV!

Vad skall man säga?

Vad va det jag sa!!!

Där vi bor, flyter det en å, som familjen ibland besöker.

Vi har suttit bredvid och fikat, vi har svalkat våra varma kroppar i den ljumna sommarkvällen i den, vi ha suttit i båt flytande på de, vi har kastat stenar på isen, vi har prövat fiskelyckan i den, vi har passerat över den via broar, vi har cyklat i rör under den, vi har vandrat längst med den.

Det är liksom svårt att inte ha nån slags kontakt med den eftersom den flyter rakt igenom hela vår kommun.

Men varje gång jag tittar ner i den, så får jag en sådan där rysande känsla. Kanske har tittat på för mycket film, men tänk om...bara om...det skulle komma ett lik flytande förbi. Usch...Hemska tanke...

Och mina farhågor blev till slut sanna. Stod i lokaltidningen, och står det där, är det sant.

Förra veckan gjorde det, det!!!!

Idag samlade jag...

...mammapoäng!

Överraskade mina små skatter, med ett storstadsbesök.

Som innebar ett besök på ett ställe, som serverar tårtbuffé.

Gissa om jag ligger bra till nu?!

Man vänjer sig...

...väldigt fort, att vara i paradiset.

Medan det tog enormt låååånnnng tid, att komma tillbaka. Men så kanske man lättare anpassar sig till det som är varmt, avslappnande, gott, helt underbart, skönt, roligt, än det som är....helt bara som vanligt.

Jag är alltså tillbaka, både i bloggandet och i vardagen. Semester har varit som Askungen hade sagt, helt underbar.

Nu är vi tillbaka i vardagen, med allt vad väckarklockor, läxböcker, städning, matlagning är. Men det är väl en del av livet oxå. Måste kanske leva det vanliga livet ett tag, för att uppskatta en långsemester lite då och då. Men det är svårt att övertala sig själv det. Har man väl smakat på den där enormt goda kakan, vill man liksom bara ha mer.

Men man hade kanske tröttnat efter ett tag. Fast...jag e gärna beredd att riskera det. Kanske bara testa en gång...snart igen.