För nästan exakt 7 år sedan...

AJ! Vad va det?

Har det startat?

JAA äntligen!

NEJ! Jag vill inte, kan inte, vågar inte...

Gick o la mig igen, men kunde inte somna om. Låg där och lyssnade på snattret mot fönsterrutan, medan jag väntade på nästa. Så kom den! Det har verkligen startat,...eller? Så kommmer nästa, o nästa o nästa. Visst har det startat.

Hade ingen ro i kroppen att ligga kvar. Förflyttade hela hyddan till soffan, precis som om det skulle kännas bättre där. Nu börjar det ta i ordentligt, bäst att väcka cochen.

"- Sånt tar tid, gå o lägg dig igen!" Vände sig om och somnade om igen. Tack för stödet!

Vankade lite fram o tillbaka, i min ensamhet i mörkret, försökte hålla reda på tiden, men behövde nog lite hjälp. Yrvaken ligger han i soffan med klockan som jag strängt placerat i handen på honom."- Börja klocka när jag säger NU." Men efter ett tag kom jag på honom att han slutade klocka när han hörde kommandoropet. Detta går inte- måste ringa experthjälp.

Hasade all vad jag kunde i ösregnet, för att ta mig till bilen. Den knäpptysta färden tog oss till säkert ställe, där allt skulle ske. Vi två för sista gången i våra liv.

Mellan fyra väggar blev vi fast i elände, kamp, ilska, trötthet, uppgivenhet, utmattning, hoppförloran o tonvis med smärta. Efter alldeles för många timmar, om man frågar mig, kom han då äntligen- dansken med sin fantastiska spruta som va lika lång som ett svärd.

In med den bara- ända in i märgen!

Äntligen lite tid att andas och hämta ny kraft. Och för cochen att ta fram mat o sovklockan. Först skaffa met, kebebrulle, sen sova ett par timmar i saccosäcken. Kebabrulle!? Hur kan man vara sugen på nåt kletigt, smaskigt i detta läge?

Efter nästan ett dygn sattes andra ronden i den värsta boxningsmatch i världshistorien, igång. Som om en skinnsoffa, två bowlingklot och några brinnande knivar skulle ut, ´kom då äntligen den högsta vinsten av dom alla.

Miraklet, undret, drömmarnas dröm...skulle kunna hålla på i evigheter.

Vad vi fick?

En Joda, vackrast av dom alla. Efter det värsta dygnet i mitt liv- med högsta vinsten, bestämde jag mig ganska snabbt att det räckte med en högsta vinst. Aldrig, aldrig, aldrig skulle jag utsätta mig för detta igen.

Så en dag, inte ens ett år efteråt, uppenbarade sig dom där lyckans blå strecken igen. 9månader, eller om sanningen skall fram, nästan 10, satt vi där, i tystnaden i bilen, igen. Regnet vräkte ner lika mycket som förra gången.

Ett dygn senare satt vi där med en alldeles varm högsta vinst igen. IGEN!

Vad vi fick denna gången?

En liten eskimå, med rosiga kinder.

Två underverk, lyckan är total.

Im so sorry- men ge inte upp!

Nu sitter jag i det där läget igen. Där jag känner att jag måste be om ursäkt för en sådan total tystnad när det gäller denna blogg.

Lite press att ha trogna läsare, som till råga på allt, är inne varje dag. För att ta del av mina funderingar, händelser, slutsatser och tankar.

Men...tänk på att jag bara är en helt vanlig enkel människa, som dessutom det skall klara av att vara mamma, arbetsförande det flesta dagar i veckan, en god och trogen maka och hushållerska när andan faller på. men som tur är så håller sig för det mesta den andan sig instängd i sin garderod, och verkar rätt nöjd med det.

Så vill man ju inte ge upp helt heller. Så det får i stället bli et tips till just dig, som inte har något annat för dig på hela dagen, förutom att logga in här för att kolla om det har hänt nåt.

Försök satsa på en annan givande aktivitet, som kanske sticka världens lääännngggsta halsduk eller nåt annat världaomfattande. Prova du kan gilla det!

Jag lovar och svär- Jävlar o faan att jag skall fortsätta skriva...men inte riktigt varje dag.
Så snälla ni fortsätt att klicka dig hit, det är så roligt. helst dom gånger du lämnar ett avtryck i form av en kommentar.

Vad vore en blogg utan läsare- INGENTING!

Mamma 205 år

Sitter och pratar med dom små oskyldiga liven, som bor i vårt hus.Om hur det såg ut i filmens värld, när mamman va en liten tösabit med svarta fläter med sidenband, som hängde o slängde på ryggen.

Förklarade det ofattbabar att vi inte hade några filmer i hemmet, och att det endast va grannpojken som hade video. Och var välsignad med en film- James Bond som va så farlig o hemsk att mamman inte fick se den. Allt för att skydda det lilla barnen för mardrömmar.

Att det endast visades tecknat en gång per år, på den stora svarta klumpen, utan fjärrkontroll. Fast...kanske inte så stot idé med endast två kanaler. Inte mycket att sappa runt på, eftersom det ändå nästan alltid va Teckenlådan eller Finska nyheter på den ena kanalen och aldrig har Rapport och Aktuellt varit så lååånnnga som på 80-talet.

Vi hade tur som hade en far som satsade på färg, det fanns dom som fick kolla i gråskala. Och att det endast visades på alla barns bästa dag. Varför detta val av dag, som om barnen inte har att göra den dagen. Varför inte sätta lite extra krydda på kanske påskdagen eller nån annan helt vanlig tråkig söndag. Nee! Här samlar man allt i en påse, får inte ha för roligt.

I alla fall...

Efter en stunds tysnad och föbril hjärnverksamhet, får jag frågan:

"- Men fanns det glass?"

Förundras över hur...

...folk tänker, eller snarare att vissa inte verkar ha startat tankeverksamheten över huvudtaget.

Iband tycks man hamna i situationer där man anser att den man har mittemot inte riktigt hänger med. Att den personen inte riktigt vet vilket badvatten den befinner sig i. Kanske skall ta en funderare på att gå upp på stranden en stund. Kanske skall byta från salt till sött, eller byta om för gott. Bada kanske inte alls va deras grej. Kanske skall köpa cykel istället.

Man blir bara så trött...

Som vuxen måste man ha ett visst hum om vad som är ok att säga till barn. Måste förstå att det man säger till det lilla oskyldiga barnet, är det som gäller för det. Man får akta sin tunga, för det kan bli väldigt fel för den som får det levererat i sina små öron.

Hmmm...grufff...morr, och allt elände!

varför!?

Hur ser han ut?

Vart finns han?

Är det bara vi som har en sån som han?

Äter han dom, eller bygger han med dom?

Varför en sådan ensidig kost?

Hur ser hans bo ut?

Och vart finns den?

Jag bor i detta huset, och befinner mig dagligen i varje rum och små utrymmen. Har aldrig stött på honom.

Är han ljusskygg?

När är han mätt, och skall flytta ut?

Varför aldrig två av samma?

Nån som vill ta över honom?

Han kräver inte så dyra, för dom är köpta på billigt ställe i Småland allihop. Men han kräver MÅNGA!

Strumpmonstermat