Fyra dagar...

...i veckan tillbringar jag inte där jag allra helst skulle vilja vara. Fast om man nu måste vara på ett annat ställe än det allra bästa, så är detta ställe ett väldigt bra ställe.

Man är liksom inte där bara för att man vill, utan faktiskt för att man mer eller mindre är tvungen. Hade varit svårt annars, med allt man har van sig vid. Ialla fall så trivs jag på stället där jag måste vara för att leva upp till det liv jag har skapat, och vill leva. Det går likom inte runt annars.

Fast ibland undrar man vad dom som valt annulunda egentligen gör med all sin tid. Den tiden som jag och min trofasta ägnar oss åt, att gör saker som vi inte alls har lust med ibland, utan vill göra det som dom andra gör. Du vet, dom som inte valt det vi har valt. Fast undra om dom känner att dom valt rätt jämt och ständigt. kanske inte... Dom kanske avundas mig som gör det jag gör, all den där tiden, som vi egentligen inte har, för vi vill eller bör göra nåt annat.

Jaja, vad är en bal på slottet?

På stället där jag tillbringar de flesta dagarna på, kryllar det av små underbara saker som knappt är 1m långa, och rör sig väldigt fort och för en massa oljud. Överallt är dom, men stället är liksom anpassat för dom, för dom små söta sakerna måste vara där. För dom som betalar, måste vara nån annanstans, än var dom kanske inte egentligen vill vara. Fast ibland undra jag, som står på dom smås sida...

Man får det man betalar för, och ibland kanske man skall tänka över vad man faktiskt spenderar alla dom där lapparna på, behövs verkligen det, för att få den optimala känslan. Eller är kanske nåt annat det bästa för alla? Det verkar finnas så lite tid över.

Eller fanns det för mycket tid förr, när man stickade sin tröja själv, och rullade köttbullarna av riktig köttfärs. När makaronerna tog minst 8 minuter att koka, och kaffet fortfarande hette kaffe och inte nåt man knappt kan uttala. En hel vetenskap om man skall gå på cafè och få lite koffein i sig.

Kanske får vi mer tid över som vi lever idag? Fast frågan är vad vi använder dom där futtiga minutrarna till, som vi får tillgodo när snabbmakaronerna redan slunkit ner i magen ihop med nåt som "mamma" lagat.

På det där stället idag, blev jag påmind av vilken tid vi lever i just nu.

En liten söting satt i buskarna med en hink o en spade (ja, vi använder fortfarande sådana primitiva material) och vevade för fullt. Jag kommer fram för att inleda ett samtal:

"- Lagar du mat?"
"- Ne, vi har köpt hämtmat, jag bara värmer upp det."

Har dom ingen micro, det hade gått mycket snabbare, än att stå o röra i en kastrull på spisen? Fast hon hade nog i alla fall induktionshäll...