Nu är jag tillbaka...

...efter livets hårda prövningar, som gick bra. Vissa saker uppleves inte lika dramatiska när man har haft turen eller oturen att få vara med om dom en gång tidigare. Sen kan man undra varför vissa måste uppleva dom överhuvudtaget, men så är livet, inget man kan styra, bara gå igenom. Och när man är över tröskeln, ja, då är man ju över!

Varken man vill eller inte, så börjar det lida mot höst. Det känns liksom i luften, den är mycket klarare på nåt sätt. Det börjar synas i trädgårn om inte annars. Dom där stackars fröna som vi satt i våras, och har vårdat så ömt, som mitt tredje barn, har blommat färdigt och står i sina krukor som gamla damer. Krokryggade, hängande huvud, skrunkliga...

Vårt enda äppleträd som vuxit och blivit så stort kommer att ge oss en massa äpplen i år. Titta bara hur EN av grenarna ser ut. Det kommer att bli en massa goda äpplepajer att mumsa på, i soffan under en filt, framför den tända brasan, i höst. Bonus hade ju varit om det började en sån där hur-bra-som-helstserie på Tv oxå. Fast...just den serien har man ju väntat många år på. Kommer nog inte i år heller.



Jag har plockat dom sista bären, för denna sommarn, nu får skatorna, sniglarna och dom andra småkrypen ta resten. Vi har inte plats för mer i frysen. Härromdagen fick vi bjuda in varenda unge på gatan, på glasskalas för att få plats i frysen. Tjejerna tyckter att det var en toppen idè eftersom dom visste att det endast fanns en kompis hemma i HELA området. Mycket glass till varje liten mage!



Konstigt tycker jag att varenda familj håller sig borta under semestern. Har dom inget att göra hemma, är det BARA vi så har så himla mycket att stå i? Men det är tur för grannarna att vi finns. Jag vet inte hur många olika posthögar vi har i källarn, plus att det finns katter som skall matas och en o annan fisk. Skall nog försöka göra busniess av saken till nästa år!