Tror inte att..

...det finns så många ställen på jorden, som lockar fram så många känslor samtidigt. Det är lite panik, stress, lycka, habegär, ångest, snålhet, trötthet, ilska, glädje och en massa klastrofobi.

Folk tar sitt ettåriga sparkapital, packar in familjen i husbilen, kör från Kiruna, för att sova på parkeringen. Laddar termosen med kaffe, klär sig i ledig träningsoverall och sköna skor för att klara dagens stora prövning. Vi andra som inte kört lika långt cirkulerar på den stora parkeringen, som dom bygger ut varje år, för att göra oss av med bilen. Längst bort bland husvagnarna knör man in Volvon, och låtsas att man kopplat av ekipaget.

Krafsar i fickan efter ett mynt medan man halvspringer kilometern bort, för att få sig nåt att släpa runt allt i. Som om dom skulle ta slut?!!
Har man riktigt tur så är det bara att fortsätta spurten rakt in i själva hjärtat. Eller så kommer man just den dagen då hela detta landets arbetsförda folk får sitt bankkonto påfyllt av diverse arbetsgivare. Nu har dom semester och det är dåligt väder som vanligt, då gäller det att passa på. Så då får man snällt ställa sig i ledet som ringlar sig kilometervis genom hela trakten, som ett vackert människohalsband, sammansvetsade med stålvagnar.

Så kommer man då äntligen fram till själva porten, genomblöt, efter alla störtskurar man har fått uppleva under dom närmaste timmarna. För regnkappa har man ju ingen. Skall köpa en...

På med knogjärn och hälskydd, här skall det fyndas. Först till kvarn... Ryck åt dig allt som kommer i din väg, skit i om du inte behöver den. Den är billig! Man blir lätt lite snål oxå, varför köpa en vit barnstrumpa för 12:90, när det finns en knallgrön för 4:90?

När all kraft och mod runnit bort med svetten, ja då är det dax att summera och göra rätt för sig. Konstigt att lite billiga saker kunde kosta så mycket? Får vi plats i bilen?

Men det är ändå nåt visst med stället. Man känner en skräckblandad förtjusning när man går där och trängs bland Kirunafamiljen, trötta pappan med bebisen, shoppinggalna småtjejerna, flerbarnsmamma, svettiga tjocka farbron, skrika ungarna, tantligan, turisten och stammisen. Till o med Stockholmsbratsen går där i sina Henrytröjor och river i fyndlådorna. Alla är där, fast till grannen säger man att man är nån helt annanstans. Konstigt...

När man väl är hemma och packar upp dagen, ur dom stora gula påsarna, så är man ju himla nöjd. Synd bara att den känlsan tynar bort så fort.

När skall vi åka igen?