Konstigt?! Man tror att vissa saker, som man egentligen inte har en aning om, skall vara på ett speciellt sätt. Men så när man väl har erfarat det där man inte har varit med om innan, fast nåt liknande. Så va det inte som man trodde. Inte alls...det var så mycket värre!
Låter det flummigt? Jag vet, men livet är inte lätt att förstå alltid. Tro mig, jag vet. Men konstigt nog så hänger man sig kvar på nåt underligt sätt. Tur är väl det...synd annars.
Under dessa inte allt för anjenäma dagar, har jag lärt mig två saker om mig själv. Inget ont utan nåt gott.
Jag älskar mitt hem, min borg, mitt näste!
-rena toaletter
-porslinstallrikar
- varm mat
- min säng, med fluffigt duntäcke och skön kudde
- gillar alla som bor där
-alla kissar och bajsar på toa, inte genom en genomskinlig katererpåse
- gillar min rumskamrat, till o med älskar.
- får äta när man vill, bara att öppna kylskåpet
- luktar hemma
-fin utikt
-alla försår mitt språk
-finns en soffa att ligga i
-Tv
-garderob med mina kläder i
-gratis parkering
-alla får hälsa på när dom vill
Skulle kunna hålla på i oänderliga.
Andra saken jag har läsrt mig är att jag kommer aldrig bli sprutnarkoman! Aldrig, aldrig, aldrig!
Finns inte i denna värld, ne...inte i nån annan värld heller. Helt uteslutet. Känns ju bra. Inte för att jag hade tänkt att jag skulle bli det men...
För varje gång, och då skall ni veta att det va MÅNGA gånger, per vaket dygn. Så kom dom med dom där stickande sakerna. och då försvann jag 34 år gammal, in i nåt osynligt skyddrum och i sängen låg isället en lien, liten 4 årig flicka.
Jag skrek!!! Dom har inte ens vackra Bamseplåster !
Dåligt!
Det låter som att det är skönt att vara hemma igen!
SvaraRadera