När mamman hade slipat sin skridskor för en dyr peng, va hon helt enkelt tvungen att ge sig ut på osäker mark. Hal sådan, mycket hal, jättehal, verkligen hal, skithal, halare än halast.
Fötterna började värka redan innan jag hade snörat färdigt. Dom små söta sakerna fullkomligt flög fram på isen. Som till råga på allt elände va helt proppfull av små människor som åkte hur snabbt som helst, kors och tvärs överallt, runt, runt, höger och vänster, så man hade ingen aning om på vilken sida dom skulle komma från, om dom nu skulle kraschlanda med precis mig. Jag kan inte ramla, det var jättelänge sedan jag gjorde det, kommer inte ihåg hur man gör. Det kommer göra jätteont. Jag e inte bra på att ha jätteont!!! Jag vill inte!
Efter 3 minuter sargåkning i minimal fart med kona, får jag det konstaterat av den mindre Söta saken:
"- Mamma, du suger verkligen på detta."
Tack för den! På mindre än 3 sekunder hade jag krypit till närmaste ingång på sargen, tagit av mig skorna från helvetet och kände mig på-nytt-född.
Aldrig mer!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar