Jag har så mycket minnen från vår bröllopsdag, inte minst allt som som skulle planeras, fixas och ordas inför den stora dagen. Hur jag satt månader innan med en massa tidningar som hade 10 000 olika tips och idér om hur den stora dagen skulle bli lyckad.
Hur den blivande maken sådde gräs på nätterna för att det skulle hinna gro, så att alla gästerna inte skulle behöva klä sig i gummistövlar tillsammans med finkostymen.
Hur det ösregnade dagarna innan, när vi samlat släkten för att sätta upp partytält i trädgården.
Hur jag satt hos min snälla syster för att testa både frisyr och sminkning.
Hur alla saker som skulle göra dagen till just den där speciella, fyllde vårt hus allt mer. Det var rispåsar, kaffekoppar, diadem, slipsnålar, mikrofoner, stora skålar, champangeglas...
Hur tjejerna såg fram emot att få ha på sig dom vackra klänningarna.
Så kom då den stora dagen, som bjöd på strålande sol ända från kl.6.00 på tidiga morgonen. Snälla systern kom för att förbereda den blivande bruden, i hår och make up.
Huset fylldes av nära familj som alla hade fått sina uppdrag, för att ro i land kalaset. Svågern levererade alla vackra blommor. Någon annan hämtade is till champangen. Alla stora skålar fylldes med färska jordgubbar, kaffet kokades och manchettknapparna polerades. Överallt sprang folk och gjorde det dom skulle.
Foton som skulle tas i hästhagen med en dotter som va rädd för den som stod där o beta. Den blivande brudgummen som vägra visa tänderna på kort. Taggtåden som fastnade i klänningen och skorna som mot alla villkor INTE fick bli smutsiga. Vilket visade sig vara ett svårt uppdrag i en blöt hästhage. Men på nåt sätt måste vi ha lyckats för nu pryder dom vackara fotona vår vägg.
Hur nervösa vi var alla fyra, där vi sattt instängda medan vår trädgård fylldes med familj, släkt och vänner.
Känslan i magen när vi stiger ut på altanen, för att möta allihop. Medan tjejerna strödde vita rosenblad framför oss. Den korta vigseln kommer jag inte ihåg så mycket av, efter som jag va så nervös.
Hur den ena dottern hade ringen i ett armband, som brudgummen klippte loss så att han kunde sätta den runt sin makas finger.
Den oerhört vackra sången, som sjöngs bara för oss.
Alla lyckönskningar, presenter, blommor vi fick från nära och kära.
Bröllopsmiddag, kväll, övernattning och frukost med våra familjer.
Oförglömligt...
Torsdag morgon övertalade jag man och barn att åka till shoppingmetropolen i Halland, eller är det småland? Man kommer hem med stora gula påsar som är överfyllda med saker man inte behöver i alla fall. Alla åker dit, även dom som säger att dom aldrig gör det, har allt varit där nångång,tro mig dom ljuger. Starka argument va den folktomma webbkamrabilden, och lockade med billiga flytvästar. Mamman skriver lång shoppinglista i bilen, medan barnen räknar husbilar. pappan muttrar lite obekvämt över dagens utflytsmål, men det är ingen som riktigt hör honom. Så händer det som absolut INTE får hända. Stillastående bilkö ca 2 km från själva målet. Efter 1½ timme stillastående, och en väldigt toabehövande mamma, kommer vi äntligen fram till den enorma parkeringen, som står helt still. Helt bomstopp! Så efter 40 min toakö, toabesök utan varken papper eller ljus och parkeringskaos, åkte vi hem igen. Direkt hem!
